Viktresan m GBP

Fick sån fin feedback igår efter mitt blogginlägg stor och liten. Tack för det, det värmer.
Jag har verkligen kämpat hårt och det har varit många tårar i förtvivlan under dessa år.
Ni som känner mig och har följt min viktresa genom åren vet ju att jag gjorde en GBP, 2007 tror jag att det var, men för er som inte känner mig tänkte jag ta och berätta lite om den.

Det är nog det värsta och det bästa jag har gjort, för utan den så hade jag aldrig funnit styrkan att gå ner, jag hade aldrig åkt till USA som au pair och jag hade aldrig fått Elliot.

När jag fick igenom operationen var jag eld och lågor, verkligen och tänkte att nu får jag den hjälp som behövs, jag behöver aldrig vara tjock igen. Jag hade ju bara sett andra som gjort den och gått ner allt dom behövde och lite till typ. Jag trodde att det skulle fixa allt.
I början mådde jag dåligt, så klart, det är liksom en operation där man snittar upp bukmuskulaturen och plockar bort magsäck och en del av tunntarmen. Det tar ju ett tag att lära sig vad man kan äta utan att bli sjuk och hela den resan. Men det gick förvånansvärt snabbt tycker jag, men jag läser ju gärna på och lär mig saker så kanske det var därför. Sen kom biverkningar i form av bland annat håravfall, jag som haft så tjockt, fint, lockigt hår?! Saknade stora tussar och såg ut som en gammal clown. Det var hemskt, jag grät så fort jag tittade mig i spegeln.
Fick inte i mig tillräckligt med proteiner och dyl. Men efter ett tag så började det tack och lov komma tillbaka. I början gick jag ner rätt snabbt i vikt, men efter första året klingade det av för mig.

Det gick jättesegt, även fast jag tränade massor och åt som jag skulle, men jag gick fortfarande ner. I USA gick jag ner 16 kg, men det var ju på ett helt år och då hade jag fortfarande 20-25 kgs övervikt! Sen kom jag tillbaka till Sverige 2009 och blev gravid rätt snabbt och allt förändrades totalt. Jag var verkligen hungrig var 15e minut. Min kropp bara skrek av hunger och jag är ju alltid tvungen att äta extra tillskott av viktiga vitaminer och mineraler eftersom min kropp inte tar upp allt då jag har en kortare tarm. Så under dom 9 månaderna hände något, vet inte om kanske magsäcken tänjdes ut, det kan den göra, men efter att Elliot föddes så var jag tillbaka i ruta ett igen och hade dessutom gått upp 14 kg som inte var bebis och vatten utan fett på min kropp.
Var uppe i över 90 kilo igen. Inte roligt, MEN jag visste iallafall hur det var att väga mindre och det har sporrat mig massor. Även om GBP inte hjälper mig längre utan bara är ett oros moment NU, så gav den mig starten till att gå ner. När jag skrev att det var bland det värsta jag varit med om så är det inte alla fysiska problem. Utan det att jag hade så stora förväntningar, så stort hopp om att jag äntligen skulle få gå ner och bli smal för första gången i hela mitt liv.
Jag har ju sett vänner och bekanta som gjort operationen och inom ett år har dom swoosh förlorat 50 kg och inte behövt träna ens en gång. Medan jag kämpar och sliter och tränar, tränar och tränar men det går seeeegt segt seeeegt och ibland går jag tillochmed upp.
Men ni som funderar på GBP, tänk på att om ni har problem med mat och gärna missbrukar det, tänk på att en GBP tar inte bort dom vanorna, dom finns kvar. Och alla bakomliggande orsaker till erat ätande finns också kvar.
Jag vet att i Island så måste man gå ner 14 kilo(eller något liknande) innan man får göra den här operationen, man får vara på ett GBP läger typ och träna i 2 veckor och lära sig laga nyttig mat och äta rätt portioner. Varför i all sin dar har inte vi det här? Och i överlag borde man ju kunna bli remitterad till ett biggest looser läger eller något i första hand och sen bli opererad. En operation kostar staten typ 150 000.
Jag skulle kunna få en ny operation där dom minskar om magsäcken igen, men aldrig i livet.
Jag tänker inte göra det, jag fick den hjälp jag behövde och banne mig om jag inte ska klara de sista kilona själv? Jag tränade ju som 130 kilos klump i månader innan min operation, jag gick 2 km fram och tillbaka för att komma till gymmet och gå på pass, då kan vem som helst göra det.
Men jag kände att jag säkert kunde gå ner alla dom där 80 kilona som jag hade i övervikt när jag väl börjat träna, men jag trodde inte att jag skulle klara av att hålla dom, för bantat hade jag ju gjort förr menar jag.


Men som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så måste jag fixa kosten igen, speciellt nu när jag tränar så mycket. Det är så viktigt att äta rätt för att minska inflammationsrisken, för att höja immunförsvaret, för att optimera träningsresultaten och för att ha maximal energi för träningen och för att få optimal återhämtning. Det är ju inte bara att ta en korv med bröd och äta vilken skit som helst för då blir man bara sjuk och blir trött.

Ska nog sätta mig och göra ett matschema för kommande veckor. Har märkt att detär lättare för mig att äta bra om jag skriver ner ALLA måltider på en dag inkl proteindrinkar och mellanmål.
Bara slaviskt följa listan. Låter säkert astrist men det struntar jag i. Jag vill ju att kroppen ska få må bra nu. Nu är jag på rätt väg och dessutom har jag slutat både röka och dricka alkohol.
Vill ge min kropp det den förtjänar efter att jag varit så elak mot den i 30 år.