Odjur!

Jag vill köpa skridskor och åka med Elliot, han skulle ÄLSKA skridskor! Jag hoppas han fortsätter att vara så aktiv när han bli äldre också. Jag och Michael ska försöka heja på, aktiva barn = glada barn, det tror jag stenhårt på. Jag skulle vilja att Elliot är så upptagen hela dagarna med att leva livet att han inte orkar med att spela dator och dylikt. Jag ska nog köpa ett badkort så vi kan gå och simma i allafall en gång i veckan, sen får han ju följa med oss på gymmet en gång i veckan också, det tycker han ju är jätteroligt. Sen finns ju tusen miljoner andra aktiva lekar. Jag youtubeade kid yoga och vi försökte härma dom och gjorde en lek av det, samma med zumba, då hoppade jag med han i armarna och busade med han och halvjagade honom dansandes haha. När jag gör armhävningar så brukar han vilja klättra upp på mig rygg och då kan jag ju göra träning av det samtidigt som vi busar ihjäl oss. Alla föräldrar gnäller på sina barn att dom inte fårhoppa och klättra, vi gör tvärtom. Elliot älskar att hoppa i sängen, vi uppmuntrar det och hoppar och fånar oss själva. Han gillar att klättra upp på stolen, vi uppmuntrar det med och vi står där tills han lekt färdigt och hoppar ner. Vi är ju liksom med och vakar men försöker verkligen att inte hämma honom i hans upptäckarlust och i att han är aktiv. Han får ju balans och styrka och mode. jag är hans mamma, jag ska ju inte säga "åh så KAN DU INTE göra, du kommer ramla ner"! Jag ska väl säga att han kan allt bara han försöker. Jag brukar säga "men då vill mamma hålla i dig först", "eller "Då får du vara försiktig så du inte ramlar ner" eller uppmärksamma om det finns hörn och så vidare så han lär sig vad han ska hålla koll på. Naturligtvis finns det väl gränser! Men jag försöker ändå undvika "det kan du inte", då säger jag hellre "det får man inte". Men visst är det svårt, jag tror att man som mamma blivit injicerad med skräck och hysteri, hur många gånger om dagen har man inte hjärtat i halsgropen!? Däremot så får jag svälja min hysteri, jag är här för honom, han föddes inte för min skull. Jag tillämpar samma saker om annat jag är rädd för också. Jag har väl någon mild fobi för fåglar och springer om dom kommer för nära, men jag försöker verkligen att inte visa Elliot vad fullkomligt avskyvärda jag tycker fåglar är. Varför ska jag föra över mina rädslor på honom? Han har ett helt liv på sig att dra på sig egna rädslor och fördomar!